Så, då har jag brutit mitt första lopp sedan jag började springa för lite drygt ett år sedan.

I fredags checkade jag in på hotell i Täby för att på lördagen delta i TEC, Täby Extreme Challenge. Distansen 50 miles, 80,5 km, stod på dagordningen. Mitt andra 50-mileslopp. Det första var Black River Run i höstas.

Efter en trevlig gemensam middag på kvällen och sedan lite plock med mina grejer kom jag i säng i hyfsad tid. Jag vaknade pigg och åt hotellfrukost och fixade med det sista för att sedan bege mig till starten.

Starten gick vid klockan 10. 200 löpare masade sig iväg i sakta mak. Det var smalt och trångt de första hundra metrarna. Och då jag inte aspirerar på någon av toppositionerna så stod jag längst bak i startfältet. Sedan släppte det och jag kunde sätta min egen fart.

Banan var fin. De första sju kilometrarna var grus och asfalt runt Rönningesjön. De tre sista elljusspår och skogsstigar. Det var ungefär 125 positiva höjdmetrar per varv enligt min klocka. Ganska flack bana med andra ord.

Varvbana, ca 10,05 km per varv

Jag kände mig stark och jag höll ett skönt tempo.

TEC 2014, skogsstig (foto: Kjell Eidenbrant)

Vid 15 km tänkte jag som hastigast hur lite jag hade sprungit och hur mycket jag hade kvar. Jag fick dock bort de här tankarna ur huvudet och snart var jag inne på tredje varvet.

Varvningen, tidtagningsmatta (foto: Kjell Eidenbrant)

Vid 25 km började jag att känna av knät. Jag blev inte orolig då jag inte hade ont. Problemet var att det blev värre.

Jag går i uppförsbackar när jag springer ultramaraton. För att sedan börja springa igen så fort det planar ut. Det gjorde ont – knät. När jag väl sprang eller gick kändes knappt knät i början. För att sedan bli värre och värre. Vid 28 km ringde jag min bror och pratade med honom. Vi kom överens om att det bästa var för mig att bryta.

Jag tävlar som jag tränar – känner jag att jag har problem eller ont så avbryter jag. Det är inte värt det att skada sig bara för sakens skull. Och det kommer att komma många fler lopp där jag kan ta ut mig ordentligt.

Så min första DNF – did not finish – var ett faktum. Vid tredje varvningen kastade jag in handduken. Det blev dock en bra träningsrunda – 30,3 km på tre timmar och 40 minuter.

Orsak? Jag tror att det beror på att jag sprang 49 km asfalt en vecka före loppet och att jag inte hann vila kroppen ordentligt.

Lärdom? Jag kommer att köra det sista långpasset innan tävling senast två veckor innan för att sedan trappa ner distanserna/tiden på träningen.

Upplevelsen av TEC var mycket positiv. Mycket trevlig stämning och trevliga funktionärer! Jag är inte den som direkt går fram och pratar med folk även om jag kände igen många av mina medtävlare från Facebook, Twitter och diverse bloggar.

Framtid? Nästa stora lopp för mig blir Lapland ultra 100 km. Det ska bli riktigt kul! Däremellan har vi maj då jag ska springa Lidingö ultramaraton 50 km, Göteborgsvarvet, Stockholms brantaste och Stockholm maraton.

Väl mött med nya tag!