Så var dagen kommen för det stora testet av den inre motorn – mjölksyratröskel- och maxpulstest samt VO₂-maxtest (maximal syreupptagningsförmåga).

Platsen för testerna var Riksidrottsförbundets idrottsfysiologiska laboratorium på Bosön. Jag, MG och KE (hans blogg i samma ämne) åkte dit till klockan två en torsdagseftermiddag.

Efter ombyte och lite prat satte testerna igång. På med pulsband, som för övrigt är samma system som Sats använder, och klunsning om vem som skulle börja. Klunsningen blev det inget av med då jag erbjöd mig att börja. Jag var lite otålig och nervös för att jag hade hört hur hemskt det skulle vara.

Jag och KE skulle genomföra testerna medelst löpning och MG cykling. Sagt och gjort började äventyret. Ett stick i fingret för att få grunddata för laktatmätningarna.

Efter sticket påbörjades uppvärmning i några minuter under vilken frågor om min löpning ställdes. Bland annat om vilken tid jag springer milen på och allmän löpvana samt specifikt löpbandsvana. Milen på dryga 51 minuter, bra allmän löpvana och ingen som helst löpbandsvana.

Mjölksyratröskeltestet, som också fungerade som uppvärmning inför de två andra testerna, började på en behaglig nivå – nio km/h i fyra minuter – varefter laktatnivå mättes genom nytt stick i fingret. Detta upprepades tre gånger till med allt snabbare hastighet – elva, tolv och 13 km/h – i fyra minuter vardera.

Tröskelpuls vid fyra millimol

Enligt testet ligger min mjölksyratröskel vid 173 slag/minut. Alltså, ska jag ägna mig åt tröskelträning ska jag ligga mellan 166 till 176 slag/minut.

Det stämmer ganska bra med den puls jag har känt mig fram till tidigare genom spinning. Då tränade jag tröskel kring 175-178.

Som långdistanslöpare ger kurvan information om hur jag bör träna. Det jag vill är att få ner det flacka partiet före fyra millimol och skjuta gränsen åt höger om jag förstod testledaren rätt. Hans tips var att jag ska träna mycket långa och lågintensiva pass och högintensiva intervaller. Jag ska inte ligga och nöta tröskel.

Efter några minuters aktiv vila var det dags…

Testet genomfördes genom konstant hastighet (12 km/h för min del) och varje minut ökades lutningen på bandet. Till detta kommer en mask som täcker mun och näsa som är kopplad till en maskin som mäter förbrukad mängd syre, det vill säga min syreupptagning.

… och det var riktigt jobbigt.

Någon sekund innan jag ger upp

Jag höll ut i 7,5 minuter. Maxpulsen uppmättes till 192 slag/minut och min maximala syreupptagningsförmåga till 47,6 ml/(kg • min).

Om jag går ner i vikt med bibehållen muskelmassa och/eller om jag tränar ordentligt borde den maximala syreupptagningsförmågan gå upp. Syreupptagningsförmågan kan sägas vara hur effektivt jag använder syret i luften jag andas – kondition på ren svenska.

Planen är att om ett knappt år göra om testerna för att kunna jämföra och se om det har hänt något.